Om Hjalmar Gullberg
(Hjalmar Gullberg, f. 30 maj 1898 – d. 19 juli 1961)


På första sidan till denna presentation syns en bild från Paris, närmare bestämt Pont de Bir-Hakeim.
Om Hjalmar Gullberg rörde sig just här under sina Parisvistelser låter vi vara osagt. Han trivdes dock mycket bra i staden, särskilt vid Place de l’Odéon.
I ett brev till Eva Drangel skrev han ”I Paris, kring Odeon,…trivs jag bäst på jorden”.

Om hans många utfärder i Europa kommer Hjalmar Gullberg-Institutet att återkomma till i olika sammanhang…
Hjalmar Gullberg föddes den 30 maj 1898 i Malmö som son till grosshandlaren Robert Brand och dennes sekreterare, sedermera hustru Hilda.
Han växte dock upp som fosterbarn hos åkaren Bengt Gullberg och hans hustru Elsa på Södra Förstadsgatan, efter att ha blivit ”bortadopterad” av de biologiska föräldrarna.
Unge Hjalmars dominerande intresse var musiken. Han spelade fiol och tonsatte lyrik av svenska och tyska diktare.

1917 tog han studenten vid Malmö Latinskola och inledde därefter studier vid Lunds universitet.
Här läste han klassiska språk och litteraturhistoria.

Plötsligt blev han poet: Under sensommaren 1919, vid 21 års ålder, skrev han: ”Jag vill, jag måste bli skald.”

Under studietiden var Hjalmar Gullberg redaktör för tidningen Lundagård och han skrev även lundensiska spexverser.
I den stil han kom att utveckla vid detta tidevarv blandades högt och lågt, andligt och materiellt.

1927 kom den första diktsamlingen, I en främmande stad. Här slår Hjalmar Gullberg an den ton av främlingskap, dödslängtan och melankoli, som ljuder – till och från - i hela hans diktning.
Professor Olle Holmberg, som författat en av levnadsteckningarna över vännen Hjalmar, påpekar att Gullberg hörde till de tjugotalsförfattare som hade religiösa erfarenheter att hänvisa till utan att ansluta sig till någon särskild konfession.

När biologiske fadern, Robert Brand, gick ur tiden ärvde Hjalmar Gullberg – efter tvister – en ansenlig förmögenhet.
Brand hade drivit en framgångsrik grossistfirma med kontor på Gustav Adolfs torg i Malmö.
Arvet gjorde att Gullberg blev ekonomiskt oberoende redan före trettio års ålder.
Han kunde därmed fortsätta att företa många resor ut i Europa, vilket var av godo för hans skapande.
Hjalmar Gullberg avstod även frivilligt en del av sitt arv till mindre bemedlade släktingar i Småland.
Detta var han alltså inte nödsakad att göra i juridiskt hänseende.
Det förefaller i stället som att han var beskaffad med empati, och därmed ville möjliggöra ett bättre liv för fattiga människor.

Den ”världsfrånvände”[professor Gunnar Olléns uttryck] och mycket bildade diktaren blev under 1930-talet en folkkär skald.
Hans stora genombrott nalkades vid utgivandet av tredje diktsamlingen Andliga övningar, 1932, men manifesterade sig framförallt med den fjärde, Kärlek i tjugonde seklet, året därpå.
När gymnasister och studenter möttes läste de med bultande hjärtan lyrik som inte sällan handlade om erotik och sociala hinder för utövandet av kärlekens konst.
Miljöer som inspirerade Gullberg till att skriva kärleksdikterna var sannolikt Östersjöns stränder och Franska Rivieran m.fl. platser.

Musikern Johan Kinde, frontman i bandet Lustans Lakejer, utkom under 1980-talet med en tonsättning av ”Kyssande vind”, Hjalmar Gullbergs förmodligen mest kända dikt.
Även Henrik Venant har tolkat dikten och framfört den med sång och gitarr.

1937 utkom sjätte diktsamlingen, Att övervinna världen.
Här är verserna åter andliga och skalden ger uttryck för ett bejakande av tystnad.
Bland annat lovsjunger han den helige munken Bernhard av Clairvaux i dikten Sjön.

Hjalmar Gullberg ger uttryck för att alla människor borde vara i besittning av en oinskränkt rättighet att dra sig undan samhällsengagemang och socialt umgänge. Man kan tala om ett godartat utanförskap och värdet av att inte höra till…

Gullberg tog mycket bestämt avstånd från Adolf Hitler och nazismen.
Han gjorde det som radioteaterchef, utnämnd 1936, och i Fem kornbröd och två fiskar från 1942 - även kallad beredskapsboken.
Som programansvarig för radions ”Dagens dikt” valde han ”Det eviga” av Esaias Tegnér den 9 april 1940, samma dag som tyskarna marscherade in i Danmark och Norge.

1952 kom Dödsmask och lustgård. Här används ett nytt och direktare språk när han talar om den oändligt avlägsne guden, som blivit den maktlöse guden.


Hjalmar Gullberg residerade även i Stockholm under många år.
Det är inte fel att påstå att arbetet som chef för Radioteatern (1936-1950) motsvarade ett toppjobb i dagens mediabransch. Man ska komma ihåg att Sverige vid detta tidevarv endast hade en radiokanal, och ingen television.
I slutet av tiden på Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio) var han i chefsposition för hela verksamheten. Sista åren slog sjukdomen – Myasthenia gravis – till under olika perioder.
Detta föranledde längre sjukhusvistelser, bland annat på Södersjukhuset i Stockholm - L’Hôpital du sud, som Gullberg själv benämnde det.


Den svårt sjuke Hjalmar Gullberg tog avsked av livet med storslaget enkla dikter i den tionde och sista samlingen, Ögon, läppar, utgiven hösten 1959.
Dikterna har renskrivits av hans trolovade, Greta Thott, eftersom poeten själv hade svårigheter att skriva under sista tiden, på grund av sjukdomen.


Den 19 juli 1961 vandrade han – efter att ha intagit en letal dos medicin som ordinerats av en dansk läkare - från det vita huset i Bökeberg ner till sjön Yddingen.
Han kom inte tillbaka.